Historia

Under historiens lopp har Skinnars gård genomgått den ena strukturförändringen efter den andra. När den gamla värdinnan Hilda Österlund dog år 1970, delades gården jämt mellan hennes son och dotter. Före detta hade den blivande nya värden Erik Österlund redan åkt till Sverige för att där arbeta som snickare.

Han kom tillbaka till sin hembygd om somrarna, och med honom kom till Skinnars också de första sommargästerna, som hade blivit hänförda av öns skönhet. Dessa gäster var ett äldre par som bosatte sig i den lilla röda villan utan bekvämligheter, och bodde där hela somrarna.

Mängden turister på Kökar var som störst under 1960- och 1970-talet. Då kunde det övernatta 3000 personer på ön. Sedan blev camping i tält allt mindre populärt, och Erik bestämde sig att återvända till Kökar och grunda öns första semesterby: Österlund Stugor.

Först dök det upp två nya stugor på backen, därefter kom små campingstugor och till sist sanerades stenladugården.

Först gjordes nedre våningen till serviceutrymme, och senare fick vindsvåningen två lägenheter. Hälften av den gamla huvudbyggnaden var oanvändbar och revs ned. Den kvarblivande delen fick ett nytt gaveltak, och på 2000-talet kopplades gården till det kommunala vattnet och fick därmed vattentoalett och dusch.

När återvandraren Erik Österlund på nytt bosatte sig på sin hemgård för att grunda öns första semesterby, byggde han åt sig ett egnahemshus av tegel. I det bor nu gårdens nuvarande ägare.

Erik var 60 år när han återvände till sin hembygd. Han byggde upp semesterbyn med sina bara händer, efter att banken vägrat ge honom lån p.g.a hans höga ålder. Erik drev semesterbyn i 30 år.

Erik var född på vågorna. Sin ungdoms somrar tillbringade han med att fiska, och han övernattade ofta ute på holmarna i hängmatta.

Han var envis och trotsig, men respekterade naturen. Erik snickrade sina egna båtar uppe på ladugårdsvinden, han knöt sina egna nät, och om det råkade sig, reparerade han sin båtmotor på det stormande havet.

Han deltog som byggnadsarbetare i arbetena på Källskär, och eftersom han tack vare sitt fiskaryrke hade extremt gott balanssinne, deltog han också i att bygga spåntaket på kyrkans klockstapel.

Erik bevarade sin känsla för vind och hav ända till slutet. På ett ytterskär byggde han en liten fiskestuga. Dörren till stugan är alltid öppen för dem som hamnar i sjönöd, men också förbi passerande sticker sig in. I stugan finns en kamin, torra och varma kläder, vatten, makaroner, en skvätt whisky och en gasspis.

Erik var bekymrad över Östersjöns renhet redan då inte så många andra var det. Han kunde öppna magen på en sik, breda ut inälvorna på rensningsbrädan och visa att den här är inte frisk utan det är något fel med den. Han kände ångest då han märkte att man inte trodde på honom.

Han räknade mängderna av blåstång, han höll bok över fiskarnas förekomst, över plankton och övriga tecken på förorening. På 1980-talet var han av den åsikten att man inte mera kan rädda Östersjön. Han var en karismatisk och till och med skarptungad person – i mångt och mycket före sin tid.

Då han kände att han inte blev förstådd eller värderad för sitt arbete med att bygga upp turismen eller för sitt bekymmer över Östersjön, blev han djupt sårad, isolerade sig och blev en enstöring i sin omgivning.

Erik odlade sin egen potatis, var stolt över sina pumpor och frös ner bär och äppelmos för vintern. Under årtionden tillbringade han alltid den kallaste vintertiden i söderns och civilisationens värme. Alltid reste han till en ö: Cypern, Mallorca och Kanarieöarna blev bekanta för honom.

Skinnars var en baspunkt för fågelskådare, astronomer, fotografer, skolklassernas naturläger och för cyklande och övriga vanliga turister.

Man höll akvarellkurser på Skinnars, och ibland bröllop. Under trådtelefonens tid var Erik samtidigt på fem olika ställen: värmde bastun, städade småstugorna, tog upp fiskenäten för kvällens måltid, letade efter en ren handduk åt någon som hade glömt att ta med sin egen, och tog emot bokningar vid trådtelefonen inne i hemmet.

Erik dog av hjärtinfarkt på natten medan han sov, på julens mellandagar år 2015. Han var då 92 år gammal. Hans vilja var att hans aska skulle spridas i havet. För att hedra hans minne har vi gjort en liten ejderskulptur på hans föräldrars grav på kyrkogården vid Kökars kyrka.

Genom ett testamente överförde Erik hela Skinnars som arv till oss. Vi hade hyrt av honom den gamla huvudbyggnaden sedan år 1985. Där övernattade visserligen också andra gäster. Efter att vi fått arvet visste vi inte vad vi skulle göra med det.

Efter en tids fundering bestämde vi oss för att fortsätta Eriks livsarbete och bjuda in som gäster alla dem som högaktar naturen.